måndag 13 mars 2017

Auctionets Auktion i sten

Att antikbranschen är stadd i enorm förändring är svårt att ifrågasätta. Som Antikmonologen har nämnt och diskuterat många gånger, har auktionshusen skickligt och målmedvetet satsat stora resurser i sin marknadsföring på att vinna terräng i slaget om antikköpare och dito säljare. Fram till 1980-talet så gick Herr och fru Konst-och Antikköpare till sin lokala antikhandlare och köpte något de åtrådde. Men ungefär då så lyckades ett par auktionshus genom idogt arbete och många annonskronor göra det populärt bland "vanligt folk" att gå på auktionsvisning och få "Svenssons" att också bjuda på auktion. Något som tidigare hade varit mer eller mindre exklusivt territorium för proffsen, det vill säga konst- och antikhandlarna.

Bråttom, brott om..?

Det ena behöver inte utesluta det andra och en samexistens mellan auktionshus och handlare har varit och är möjlig, men ter sig mindre och mindre realistisk allt eftersom priser på lokaler och hyror skjuter i höjden. Detta i kombination med att internethandeln blir alltmer självklar för de köpstarka och inredningssugna gör att antalet antikhandlare med butikslokal sannolikt redan är färre än vargar på svenskt territorium; åtminstone björnar.

Kortsiktigt torde auktionshusen vara ganska nöjda med denna utveckling, men långsiktigt så anser jag att detta gemensamt kommer att innebära ett alltför stort kunskapstapp hos gemene man och kvinna. Vilket i sin tur ger allt färre intresserade/ samlare/ konnässörer/ nördar. Vilket ger fler nakna väggar och hyllor i svenska hem. Helt i linje med hur bostadsannonser ser ut sedan många år tillbaka.  Ett inredningsideal omnämnt som "minimalism", med förlov sagt även kallat "tråkigt". Sagt i förbifarten så leder allt detta sammantaget också till en Antik-mässdöd, eftersom antalet aktiva antikhandlare drastiskt faller så blir det svårare för mässorna att få in duktiga och spännande utställare. När korv-, godis-, bröd- och affischsäljarna överstiger antalet antikhandlare så kommer det att ta stopp. Åtminstone med de stora mässorna, eftersom de är så pass dyra för oss utställare. Jag ger de största mässorna max fem år till. Kalla mig gnällspik eller olyckskorp, det må så vara; eller realist.

Sverige ligger och har legat längst fram, vad gäller spetsteknik och nätanpassning. Då faller det sig också naturligt att den svenska marknaden är först att uppvisa logiska följdeffekter; vilka aktörer som faller och vilka som klarar sig. Statsmakten diskuterar på fullt allvar det kontantlösa samhället. Enligt mitt förmenande ett samhället utan själ. Som närmar sig med stormsteg. Take it or leave it. Det väller över oss.

Sedan ett par års tid så är det nya svarta att starta auktionshus. I stället för att vara en konservativ tråkmåns med antikaffär, hög hyra och låg omsättning så etableras auktionshus. I snart sagt varje håla så finns det snart ett "auktionshus". Att gå till Kalles eller Lisas Antikaffär verkar anses som gammeldags och försoffat. Att däremot gå på Auktionshus är det senaste och så att säga "inne". Där går det snabbt, bra och korrekt tillväga. Åtminstone så gissar jag att det är så det resoneras av de kanske-inte-alltid-så-insatta ute i hus och stuga. Att det inte alltid är så mycket guld-och-gröna-auktionshusskogar kan varje läsare av Antikmonologen sedan fem år tillbaka, instämma i. Nota bene, de stora auktionshusens PR-maskineri har fungerat praktfullt.

Men går det alltid snabbt, bra och korrekt till väga hos auktionshusen? Nej, lika lite som hos oss antikhandlare förstås. Men jag har sagt det förut, en antikhandlare som gör fel, exempelvis lurar en kund, blir inte gammal i gemet. Ett auktionshus däremot, kan göra mycket konstigt eller till och med fel, utan att det knappt alls märks i det stora hela. Mycket går också att friskriva sig ifrån i finstilta kontrakt, som kunden skriver på i den så oerhört schangdobla och snabba hanteringen av föremålen som ska kommersialiseras. Och, som sagt, det finns inget kontrollorgan som godkänner, utser eller underkänner aktörer som vill agera auktionshus. Ni kan om ni vill, vare sig ni säljer ost gjord på getfekalier eller långtradarsläp, sadla om och i samma minut som ni fått godkännandet från Skattemyndigheten om att företaget XX är etablerat, börja agera "experter" i "auktionshuset XX". För gemene man tycks nämligen tro att all auktionshuspersonal utgörs av just "experter".

Följande Auktionshus, inte särskilt gammalt, inregistrerat år 2016, illustrerar ovanstående resonemang väl: Det har just dykt upp under Auctionets för närvarande 38 auktionshus omspännande nätverk.



551946, "Gustav Fredriksson. byrå, mästarstycke(sic.) daterad 1934":


Text i låda, tillhörande "mästarstycket".
Vad kvalificerar denna -mycket enkla- byrå till ett "mästarstycke", undrar vän av ordning? Är det frasen: "Så som ett minne av far och mor och hemmet" som likställer det med "mästarstycke"?

"Mästarstycket" är till yttermera visso "särskilt utvalt av våra experter" på Auctionet. Något som upphöjer föremålet extra mycket. Uppskattat värde är 8.000 kronor. "Mästarstycket" kvarstod katalogiserad som Mästarstycke -betydelse oklar- och såldes i paritet med satt värdering; klubban föll på 7.229 kr.

Info: Ett mästerstycke var något en snickargesäll utförde efter minst fem år hos en snickarmästare samt efter genomförd gesällvandring. Därefter skulle gesällen göra ett mästerstycke. Om ritningarna samt därefter själva möbeln blev godkänd, blev gesällen mästare och kunde etablera egen verkstad.

--------------------------------------------------


Ovanstående tre keramiska föremål, gjorda av Erich och Ingrid Triller är samtliga märkta undertill med den förre ägarens personnummer, inristat i stengodset. Ett faktum som garanterat skrämmer bort merparten av köpare ifrån att bjuda. Ändå står det på samtliga: "Konditionsrapport: Inget att anmärka". Tro mig, det måste både anmärkas och påpekas. Den stora blå, nr 553534, såldes för 5.000 kronor. Ingen kommentar lades till om inristat personnummer undertill på den vasen. På de två återstående vaserna har efter Antikmonologens krönika, följande tillägg gjorts:
"Konditionsrapport: Inga anmärkningar"




"Gustavianskt skåp, kring sekelskiftet 1800". Låt vara att Nya Karolinska vid Norrtull i Stockholm är ett gigantiskt bygge, men detta skåp kommer inte långt efter. Runt år 1800 fanns det inga skåp som liknade detta.

Konditionsrapport: "Senare målad, inga synliga renoveringar, få kompletteringar". Beskrivning: "Gustavianskt skåp från omkring sekelskiftet 1800. Målad, originalfärg röd tempera går att tyda. 12952195 cm". Det sistnämnda torde ju dock vara i paritet med Nya Karolinska. Hur mycket nu nära 13 miljoner cm är..?

"Silverbesticken ska sitta lite till höger!"

Info: Ett populärt slanguttryck, snarare att likna vid ett fackuttryck, är i antikbranschen ordet "bygge". Det är i sammanhanget negativt betingat och åsyftar att en antik möbel inte är i sitt originalutförande, utan snarare består utav "giftermål" av flera olika delar. Dessa beståndsdelar kan komma från helt olika föremål och tidevarv. Ett bygge är dock inget falsifikat eller "fel" förrän sanningen om detsamma förvrängs eller förtigs.

Inget i katalogiseringen ändrades eller lades till om detta "Gustavianska skåp, kring sekelskiftet 1800". Auktionisten/ Auctionet korrigerade inte ens måttuppgiften 12952195 cm. Detta är anmärkningsvärt, eftersom en massa andra katalog-korrigeringar genomfördes. Möjligen motsvarar 12952195 cm den sammanlagda summan av längden på samtliga åtta(?) bakstyckens längd..? Den så kallade marknaden bjöd emellertid endast 4116 kronor på skåpet, vilket innebar att det förblev osålt. Trots alla centimetrar.

Den 24 mars ligger samma skåp fortfarande ute till försäljning. Nu har man dock under Konditionsrapport valt att skriva: "Senare målad, renoveringar, kompletteringar". Från initiala fraseringen: "Senare målad, inga synliga renoveringar, få kompletteringar".

Skåpet är fortfarande katalogiserat som "Gustavianskt, kring sekelskiftet 1800". Vän av ordning undrar vilken specifik planka som stammar från cirka år 1800.

Detta "Gustavianska skåp" med bakstycken bestående av åtta(?) delar är av någon anledning ej Särskilt utvalt av Auctionets experter. Värderingen ligger på 12.000 kronor.
--------------------------------------------------



Oidentifierad konstnär, Skulptur, Bokläsaren. Beskrivning: Utan signatur, Ädelträ, höjd 17 cm.



Vilken typ av ädelträ rör det sig om; kan det möjligen vara av typen gjuten plastmassa? 
Efter Antikmonologens krönika visste plötsligt inte Auktionisten vilket material skulpturen Bokläsaren var gjord av: Att materialet i ett objekt lämnas helt okommenterat är ytterst "okonventionellt" i auktionssammanhang. Nota bene: I rubriken stod det vid försäljningstillfället fortfarande "osignerad", vilket för köparen implicit talar om att det rör sig om ett unikt arbete, vilket självklart gör det mer värdefullt än om det är ett gjutet föremål utav plastmassa. Det material Antikmonologen hela tiden trott -och tror- att Bokläsaren är gjord av. Beskrivningen av Bokläsaren såg ut som följer, tolv timmar efter Att Antikmonologen om Auktionisten publicerats:
Den så kallade marknaden valde dock att alls ej bjuda på Bokläsaren. Inga bud och åter till säljaren. Ädelträ eller plastmassa.

Den 24 mars ligger den en gång etiketterade "Osignerad skulptur, ädelträ" ute till salu igen. Nu har Autktionshuset Auktionisten dock ändrat sig och skriver i stället: "Gjutmassa, utan signatur". Värderingen, fortfarande 500 kronor, kan onekligen tyckas hög för en plastfigur.
--------------------------------------------------

Arg kuse med kringla.

Ett tennsmycke finns till salu, tillverkat av mycket eftertraktade firma Georg Jensen, minsann.
Eller vad säger luppen?

Aj, aj, aj, Jörgen Jensen. Ja, ja, det var ganska nära i alla fall.
Georg Jensen-samlarna kan eventuellt bli lite kinkiga om ni kallar honom Jörgen gissar jag.
Antikmonologens trogna danska läsarskara har till Antikmonologen extensivt kommenterat "Georg Jensen-halssmycket". Katalogiseringen ser -efter senaste Antikmonologen- ut som följer:


--------------------------------------------------

Vi tittar in en sväng i Auktionistens Orientaliska avdelning, när vi ändå hälsar på; Kanske är någon sugen på att köpa barnbarnet en riktigt fin present till studenten? Vi befinner oss ju ändå snart mellan hägg och syrén!



Jag citerar: "Skål, Qianlong, 1900-talets första hälft". Utan ytterligare kommentarer. Värderad till 1500 kronor. Detta är i sanning episkt. Kejsar Qianlong härskade mellan åren 1736-1795. Gjorde han då en skål ämnad för 1900-talets första hälft under sin levnad, av speciellt förutseende skäl? Detta är under alla omständigheter oerhört nyskapande för svensk och internationell auktionshusterminologi. Vad månne komma?

För övrigt hade jag, som är alldeles extra road av orientaliskt porslin, katalogiserat diskuterade skål som "2000-talets första hälft, cirka 2016 mer specifikt". Men det var ju bara 100 år fel. Well, beroende på vilken av era katalogiseringar man väljer. I och för sig. Typ. Kanske?

Efter att senaste Antikmonologen publicerats så hade Auktionistens katalogtext för "Skål, Qianlong, 1900-talets första hälft" ändrats till:


Inte nog med att Qianlong helt exkluderats. Man har också ändrat sig till "1900-tal" i stället för "1900-talets första hälft". Detta är ju positivt, eftersom begreppet "1900-tal" teoretiskt kan innebära år 1999, vilket ju ligger tämligen nära år 2016 (det år Antikmonologen anser vara närmast sanningen). 
--------------------------------------------------

Innovativt språk är möjligen skoj, så som "slitagemärke" i bordsskiva, "viss snehet" om ljusstakar och "blomsterunderlägg" om grytställ. Någon tidsperiod har missförståtts, men det är ju sånt som händer.

På Auktionistens absolut nykläckta hemsida står bland annat följande osammanhängande och illa sammansatta floskelfyllda text att läsa:



Det är svårt att förstå huruvida informationen på Auktionistens hemsida gäller Auktionisten eller Auctionet, eftersom sistnämnda företag framhålls mer(!) än det egna företaget. Under rubriken "Värt att veta" står så mycket dumt att jag baxnar. Många tycker nog att formuleringarna är roliga, själv anser jag dem vara -i sammanhanget- tragiska. Inget annat. Allt sammantaget så är det rent och skärt bondfångeri vi snackar om. "Vår profil kännetecknas av goda fackkunskaper och bra logistik" skriver man bland annat. Även: "Föremålen säljs på Auctionets nätauktion, ungefär som eBay eller Tradera, men med skillnaden att alla föremål är noggrant utvalda, kontrollerade, beskrivna och fotograferade av våra experter."

-Att läsa Auktionistens hemsida kan innebära stor risk för störning av hjärtrytm etcetera, för språkligt bevandrade läsare-

Saxat från Auktionistens "hemsida":
"Om företaget
Auktionisten i Sörmland AB är ett företag med inriktning på nätauktioner"."Allmänna råd
• Om du är privatkund, köp med hjärtat, tider förändras, nya generationer tycker annorlunda och därmed populariteten bland föremål.
• Gå alltid på visningar.
• Baksidan och under föremålet är oftare intressantare att titta på än framsidan.
• Studera keramik och glas mycket noga. Det kan hända mycket innan du har föremålet i handen.
 • Under visningen ställ frågor till förrättaren om föremålen du är intresserad av. På den här nivån är de ofta relativt kunniga."

Ja, det fortsätter. Tyvärr. Mina ord räcker inte till. På väldigt långa och vindlande vägar. Jag är mållös. Perplex. Lost for words. Chockerad. Vilka substanser har skribenten/skribenterna av ovanstående texter varit under inverkan av?


Bör inte Auktionshus nagelfaras av någon form av kontrollorgan, innan de får kallas Auktionshus? Flera är de auktionshusdirektörer som till Antikmonologen sagt "Det föremålet är äkta, för det såldes av Auktionshuset XX det och det året".

AUKTION I STEN

Ibland går det lite för snabbt med auktionshusidéerna och alla kanske inte är kvalificerade att driva auktionshus. Borde inte en så stor organisation som Auctionet kunna mota Olle i grind, eller åtminstone se till att felen inte hopar sig alltför mycket vid uppstart?



Sedan ett par år tillbaka så känns det som att antikmarknaden primärt är en auktionshusmarknad och en marknad där varje liten korvmoj (till (icke-existerande) antikbusiness) ska stöpas om till auktionshus. "För det är där pengarna är". Var det någon som sa så, Auctionet?

Ett -annat- skandal-"auktionshus", vars hemsida för närvarande "ligger nere för underhåll". Tack och lov.

Jovisst, "den Qianlong-skålen är äkta, för den såldes av Auktionisten som Qianlong i mars 2017". Är det någon som kommer att säga så, Auctionet? Var exakt drar man linjen mellan "seriösa" och "oseriösa" aktörer? Vad säger Auctionet? Vilka drabbas av alla oseriösa aktörer? Svaret är mycket enkelt och Antikmonologen har sagt det i tid och otid; ALLA i Antikbranschen! Ingen människa vill nämligen bli lurad. Vilket i sin förlängning leder till att Farbror Ingvar i Kurvan får fler och fler kunder som köper platta paket. Utan att bli lurade. I stället får de en korv med bröd för FEM kronor på köpet!

När det bästa alla människor kan göra är att köpa just antikt och second hand, eftersom vi måste tänka på miljöhänsyn och inte bara köpa nytt, nytt och nytt.

Skomakare, bliv vid din läst!

Källor:
Auctionet.com
Synonymer.cc
Auktionisten.com

onsdag 8 mars 2017

Älvsjömässeepilog 2017

Så har Älvsjö Antikmässa anno 2017 dragit sista andetaget och alla gamla (och nya) Lisa Larsson-figuriner, pälshattar och Ekeby-krukor som inte sålde har åter dykt in i banankartongernas värld. En och annan Zorn har väl också hängts tillbaka på stadigare väggar på grund av utebliven röd prick.

Måne över Östra Entrén. Stor last, liten last; alla vägar leder till Älvsjö. Åtminstone en morgon som denna (15 februari 2017).

Besökarsiffran blev i år 26.258, knappa 1000 färre än förra årets 27.136. Trenden med vikande antal antikhandlare förefaller dessvärre hålla i sig. Antalet samtida konstgallerier verkar öka, -återigen. Många besökare uttryckte missnöje vad anbelangar kvalitén, eller snarare bristen på densamma hos många av konstgallerierna. Hötorgskonst fräste flera av Cederqvist Antik & Vins besökare. Men mässan måste överleva och personligen föredrar jag då konst- hellre än godissäljare. Statistik för antalet deltagande Antikhandlare de senaste 20 åren vore lika intressant som ledsam läsning, tror jag.

Gemytlig intervjuare av antik-gigant.
Allestädes närvarande Knut-från-Antikrundan sade på Antikmässans Vernissage-dag i radiointervju hos Lotta Bromé i P4, att mässan var uppdelad i "Fina Delen ända ner till loppisfynden" (43:17 in i musiklöst avsnitt). Ett uttalande som definitivt ej får "vågen" av alla hårt arbetande utanför SKAF:s nogsamt inkissade revir. Enligt aldrig sinande rykten betalar (vi) "loppisdeltagare" mer per kvadratmeter än vad SKAF:s medlemmar gör, på grund av(?) att SKAF är medarrangör. Att det heller inte rör sig om loppis vet självklart alla berörda. Utom möjligen då herr Knutson. Onekligen ett osmidigt uttalande, dock intet nytt under solen.



Att SKAF i sin medlemsmatrikel fortfarande har med den i domstol -för försök till bedrägeri fällda- Per Windahl är direkt pinsamt. Medlemsförteckning för 2016 låg till allmän utskänkning i var och varannan monter i SKAF-avdelningen. Var det av kostnadskäl man inte lät trycka upp "Medlemsförteckning 2017"? Trist om det är så knapert. Intrycket blir under alla omständigheter arrogant samt nonchalant. På platsen där brottsdömde Windahl tidigare huserade i många år, fanns nu ett torg. Där kunde man vila fötterna eller köpa sig en kopp eller ett glas dryck. Till skillnad från tidigare platsinnehavare så togs endast betalt för koppens innehåll, utan utfästelser om kärlens höga ålder.

Fortfarande i skuggan av -minst- ett brott.

Fällande dom mot Windahl kom den 16 november 2016. Exakt tre månader senare kunde kindpussande, intet ont anande vernissage-publiken i Älvsjö i SKAF:s egna medlemsmatrikel läsa att Windahl är högt uppburen medlem i SKAF. 

Saxat ur medlemsmatrikel om uppburen antik organisation. (Pun intended).

Collector´s Awards eller RyggKliarKlubben drog även i år ihop till Galakväll. Efter de senaste årens turbulens vad gäller utsedda vinnare, objekt, antikhandlare/ antiksamlare så känns det möjligen något risqué att bli nominerad eller rent utav att utses som vinnare. Dödskyss..? Dock var vinnarna i år-såklart- erkända och duktiga ringrävar inom sina områden. Valet av "Årets monter" var Antikbranschens motsvarighet till luft-på-burk. Köp en tulpan annars får du en snyting. Eller en burk luft dårå, sagt med en Johan Reborgsk stämma.

Ett koolt och mägga krejsy val av Årets monter 2017(?): Hoffmans Antik. Tog nog i runda slängar 2 minuter och 25 sekunder att bygga. Inkluderande dammsugning av mattor och puts av plexi-piedestaler.

Under mässans gång lärde jag mig av en av antikbranschens silverrävar att Appen Swish hade konkurrens av en fejk-app. Denna lurar säljarna att tro att pengarna har gått iväg till säljarens konto fast så inte är fallet. Det står att summan "X" har gått iväg till NN:s konto, fast det bara är hittepå. Dock har bluffmakarna misslyckats med en liten detalj, nämligen det vita "prickmolnet" som uppstår när man som säljare trycker på "bocken" på köparens mobiltelefonskärm. Det kan krävas ett par tryck med fingret, innan prickmolnet uppstår.

När man trycker på skärmen, i cirkeln med bocken, skall ett moln av vita små prickar uppstå. Sker inte detta, så är appen en fejk-app!



Jag behövde bara gå tre montrar bort för att hitta modernt elfenben till salu. När jag vänligt och försynt undrade om det fanns någon information eller papper om de fyra, fem föremål av elfenben som var till salu i montern, blev svaret: "Nej! Det är inte elfenben, det är BEN". Därefter "Vem är du?!". Jag lämnade montern, i vilken det för övrigt också salufördes gott om nytillverkat kinesiskt porslin. För övrigt en i mängden som sålde ny kinesisk keramik. "Men det är ju så svårt med kinesiskt"...

"Inte elfenben! BEN!"
Att problemen med försäljning av illegalt material på mässan var stort var ingen överraskning för undertecknad. Men att de var så omfattande att antalet nedslag(?)-tillslag från Polisens/ Jordbruksverkets sida närmade sig etthundra i antal, förvånade till och med mig. Filippo Bassini vid Utredningsenheten på Polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA) berättade för Antikmonologen att man fick fokusera på de mest flagranta fallen. Utöver svenska Polisen, så deltog även myndigheter som Interpol, den svenska Skogsstyrelsen, länsstyrelserna, Jordbruksverket, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Naturvårdsverket och Kustbevakningen i det som kallats Operation Thunderbird, i sammanlagt 43 länder. Vi kommer att höra mer om detta och polisen har enligt uppgift mycket hög prioritet vad anbelangar artskyddsbrott.

Ett par veckor efter Älvsjö Antik ägde Europas utan konkurrens största Antikmässa rum, Mercanteinfiera i Parma. Efter Antikmonologens besök där i oktober 2016, följer jag Mercanteinfiera i sociala medier. Ett av inläggen på Instagram såg ut som följer:




Det rör sig alltså om en person som ger en engelsk antikhandlare beröm för att de säljer tigerskinn, lejonskinn, elefantfötter, med motiveringen: "Why not! Remember these are Vintage! They are from a long time ago!".

Man upphör ej att förvånas. Förvisso är det bara ett par år sedan en av Sveriges mest kända Antik-profiler anbeföll exakt samma inredningsobjekt i Sveriges största Antiktidning i helsidesreportage. Huruvida engelska säljarens idag rödlistade djurföremål de facto var tillräckligt gamla eller ej förtäljer inte historien. Men att rekommendera att inreda med objekt som är gjorda av idag mer eller mindre akut hotade (rödlistade) djurarter tyder på kraftigt fallerande intellekt. Vad värre är; Mässan själv, Mercanteinfiera har den totala brist på självinsikt att, som det heter, re-posta inlägget under Mercanteinfieras egna status. Lika imploderande som osmakligt.



Ett mycket uppskattat inslag i årets mässa var fotpatrullerande polis. Varje dag iakttogs nya par av till synes ständigt leende och tillmöteskommande poliser. Jag gick ut till alla poliser jag såg och tackade för att de fanns där. Deras närvaro gagnar -självklart- alla parter med rent mjöl i påsen. Anledningen till dessa antik-fotptruller är för Antikmonologen okänd, ävenså vem som betalar kalaset. Men en sak är säker, dessa leende poliser var extremt omtyckta av unga och äldre, besökare och utställare. En verklig win-win för mässan och för polisen, som ju utstår mycken kritik dessa dagar.
 
För trogna läsare av Antikmonologen är det ingen nyhet att undertecknad har understrukit bristande säkerhet på Älvsjömässan många gånger. Problemen var mycket stora under 2016, inte minst på grund av att "en av oss", alltså en (två?) antikhandlare/antiksamlare av Rang, stal föremål under pågående mässa, även när endast fackfolk fanns i byggnaden.

Bloggen S:t Olof har också tagit upp problemen med stölder under Antikmässan 2017.

Hårda bud i Älvsjö också. Illustration: Wiktionary.

Dock var stölderna ett stort problem även under 2017. Att mässan skickade ut X antal mail till utställarna, med uppmaningar om att vara noga med sålt-lappar, gav ett närmast parodiskt intryck. Möjligen på grund av att det är billigare att trycka på "maila alla-knappen" än att leja ett antal civila väktare? På lördagskvällen, cirka 25 minuter efter att sista kunderna hade gått, ledde jag själv ut fyra banankartonger på en pirra, med saker som jag ville ta hem dagen före själva stängningsdagen. I huvudentrén blev jag tämligen bryskt ifrågasatt av en entrévärd(?) som undrade var min sålt-lapp satt. Jag visade min redan helt synliga utställarbricka, och påpekade att detta var saker som tillhörde mig och inget jag hade köpt där och då. Trots detta stod mannen på sig och sade att jag minsann skulle ha en sålt-lapp på kartongerna. Allt enligt deviserna "Noteras en sålt-på-Älvsjömässan-lapp så är allt frid och fröjd" eller "Om vi skickar ett mail om dagen till alla utställare om att vara noga med sålt-lappar så verkar det som vi har ett fast grepp om säkerheten". Var det någon som sa så?

En av Cederqvist Antik & Vins nöjda kunder.

För övrigt tycker jag att Älvsjö Antik 2017 kändes som en riktigt lyckad mässa. Många besökare som på det hela taget lät nöjda. Min monter var situerad helt nära stora scenen, där det hölls många föredrag. Föredrag som jag endast hörde mycket gott om. Eftersom jag är ensamutställare med enormt kontrollbehov var det aldrig möjligt att lyssna på något av alla föredrag, men där tycks Mässan verkligen ha träffat rätt! Roliga ämnen och relativt korta föredrag borgar för belåtna åhörare. Till yttermera visso anser jag nya utformningen av mässan vara en fullträff. I år var den mycket mer långsträckt smal och helt om-orienterad i relation till tidigare år. Förvisso i samma hall som tidigare år.

Trogna läsare av Antikmonologen stödjer Ban Ivory-kampanjen och Antikmonologen!

_____________________________________________________

I senaste numret av Sveriges enda Antik & Auktion står följande att läsa:


Bra A&A! Artikeln är utomordentligt rolig, i sken av Antikmonologens skriverier de senaste fem åren -måste ödmjukt inflikas. Formuleringar, exkluderade frågeställningar och annat smått och gott lockade åtminstone fram ett par skratt hos undertecknad. I ett annat sammanhang skrev den store Antikkändisen om år 2016 års största Antikskandaler(!), utan att med ett ord nämna någon av de svenska dylika (som det finns länkar till i denna text).  

Det gäller att inte pinka på fel träd i jakten på rätt rygg att klia 
 (Gammalt, nåja, antikdjungelordspråk)

Glädjande för Cederqvist Antik&Vin/ Antikmonologen var att chefredaktören för Antik & Auktion, Carin Stentorp, resolut gick in i montern en dag, med orden "Dig måste jag hälsa på!". Vi skakade hand och pratade om, om... vädret och så. Tills Carin upptäckte en kruka som hon var tvungen att köpa. Och så fick det bli. Mycket trevligt på min ära. Månne början på ett långt och givande samarbete?

Antikmonologen förser Chefredaktören med det för dagen eftertraktade.
_________________________________________________________ 
Vikten av adekvat terminologi kan inte nog understrykas. Kunnig och erfaren personal är möjligen heller ej helt fel. Har någon med ljus och lykta sökt en äldre kvarnsten, så får ni även framledes bida er tid, då Metropol endast sålde nedanstående fågelbad i auktionen den 6 mars.



Detalj av Fågelbad, -med vattenfall, månne?

För er som söker en piedestal av majolika så får ni också fortsatt vänta, eftersom nedanstående enligt uppgift är av helt annat material:



Detalj av "porslinspiedestalen".
Vem gagnas av dessa katalogiseringar, utförda av ett professionellt auktionshus? "Hur kunniga är Auktionshusen" läste jag visst någonstans..?

_________________________________________________________

Dessvärre fortsätter Lauritz (L) affärer att stinka. Vinstvarningar, underliga jättelån och fortsatt rundgång om guld och gröna skogar. Antikmonologen har skrivit spaltmetrar om företagets irrfärder. Det är uppriktigt sagt så smärtsamt att anrika Stockholms Auktionsverk numer utgör en del av L. Varje ord om dem gör ont att sätta på pränt.


Vafinans.se den 19 januari 2017.

Lauritz i Norrköping gick i konkurs i förra veckan och aktien har halverats.

(Affarsliv.com)


Nasare, domptör, korthus och inkompetenta banker är fraser som poppar upp och ord som gör ont.
När var ett handslag senast ett handslag?

_________________________________________________________

Källor:
Fällande dom för svensk antikhandlare på toppnivå
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/krokodilvaska-beslagtogs-pa-stockholms-antikmassa
https://polisen.se/Aktuellt/Nyheter/Gemensam-2017/Januari/Internationell-insats-mot-illegal-handel-med-djur-/
http://www.natursidan.se/nyheter/stort-internationellt-tillslag-mot-illegal-handel-med-djur/
Ny dammbitare i Antikbranschen (Grödinge bites the dust...)

torsdag 9 februari 2017

The possible end of trade with so called antique ivory

Elephants are heading towards extinction. Between 1930 and 1940, according to the world Wildlife Fund for Nature (WWF), there were between 3 and 5 million African elephants alive in the wild. Today, because of an explosion in illegal poaching, the number has declined to just 400,000. An elephant is poached every fifteen minutes, all year round. Unless we, the human race, put a stop to this, the largest mammal on earth will be gone in a couple of generations.

The Mabenzi Family, Gorongosa National Park. Photo: ElephantVoices
Most people active in the antiques trade knows exactly why this is happening. The illegal trade in elephant ivory is flourishing today. According to international rules, ivory objects made after 1947 are illegal to trade with. But these rules are being routinely flouted by dealers and auction houses around the world.

CITES was drafted as a result of a resolution adopted in 1963 at a meeting of members of IUCN (The World Conservation Union). On 1 July 1975 CITES entered in force. For many years CITES has been among the conservation agreements with the largest membership, with now 183 parties. Only "worked" ivory specimens acquired before 3 March 1947 can be considered antiques and therefore legally be traded.

Guanyin ivory figurine on the Danish Auction Market in 2013, with a -according to Antikmonologen- bogus provenance. Withdrawn straight away, after Antikmonologen published, discussed and dismissed the provenance. It was re-entered on the market in January 2014 and then sold for 30.000 DKr, circa £ 2.700. The provenance had by then been conveniently altered.

As an antique dealer with a great interest in Oriental works of art, I have taken special interest in ivory that has been bought and sold in Sweden as well as internationally. What has struck me over and over again is how auction houses seemingly arbitrarily date objects made of elephant ivory as "late 19th Century" or "early 20th Century" even though they could very well have been made during the latter part of the 20th Century. It has become an "Auction House Standard", probably to avoid the eyes of the authorities and others that might question a catalogue entry.


I have been able to prove large anomalies over and over again with catalogued ivory objects in Sweden, Denmark, Germany, England and Asia during five years of writing the blog-post Antikmonologen. The sales of ivory has drastically dropped in Sweden since Antikmonologen started to penetrate the subject, in 2013. I act as a consultant to many Swedish auction houses -that want to do right- and frequently receive questions regarding ivory items; both from the trade and from the public.

Over the past few years I assisted the WWF of Sweden in addressing the ivory crisis, and in 2016, I was asked by the researchers for the BBC series Saving Africa´s Elephants; Hugh and the Ivory War, to point out suspicious ivory items that were for sale on the open market in England. In doing so, the BBC were able to show that seven out of ten ivory objects that they bought were made after 1947, i. e. illegal to sell.


In October 2016 I visited the largest Antiques Fair in Europe, Mercanteinfiera, with over 1,000 exhibitors, in Parma, Italy. The problems with numerous modern objects made from elephant ivory were in abundance. It was absolutely devastating to see how easily accessible all the ivory was, and to what extent. Smaller objects such as snuff bottles and netsukes were sold by hundreds of dealers. Several dealers sold very large and/or expensive items marketed for tens of thousands of Euros each. All items that I asked about were labelled as either "antique", "19th century" or "early 20th century" ivory, in stark contrast to my opinion. Most of the expensive items were sold with more or less home-made-looking certificates. Certificates are much easier to fake than the actual object. The Mercanteinfiera Fair takes place two times per year.


Unfortunately, according to the way the rules and regulations are set up, it is far too easy to claim the so called Antique exception and sell virtually any object made of ivory, claiming that it is from before 1947. It has become common practice for auction houses, when questioned whether or not an ivory object is old enough to be sold, to claim the Antique exception. In other words, auction houses are acting as both judge and salesman. They have a vested interest in judging ivory objects to be old enough, otherwise they are not able to sell them.

A pair of ivory Fo-dogs catalogued by one of the biggest Swedish Auction houses in August 2013 as: "Guardian lions, possibly China, 19th-20th Century, ivory. Virtually no wear. Condition over all probably good". At this particular instance, the police charged in to the actual physical hammer auction and confiscated a large number ov ivory items. The Auction house were then charged twice, in the Swedish judiciary system and freed both times. The so called Antique exception saved them. Their own expert, married to the owner of the Auction house in question, promised two courts that all ivory included in the auction pre-dated 1947.

More or less local solutions for ivory sales are applied, with the US as the market with the strictest rules and the Chinese recently having said that they will prohibit ivory trade alltogether by the end of 2017. How and to which effect remains to be seen.

Atomic blast. Photo: Cryhavok.org

Is there a solution to the ivory dating problem? The simple answer is yes, without any form of doubt. There are around 125 laboratories around the world that perform AMS (Accelerator Mass Spectometry) radio carbon dating. And since the crucial year is 1947, it is very easy for any of those laboratories to determine the age of the object in question. The reason for this is that the first ever nuclear detonation took place in New Mexico, US, on the 16th of July 1945. There were 2053 nuclear explosions between 1945 and 1998. As explained to me by Professor Göran Possnert at the Tandem Laboratory in Uppsala, Sweden, this makes it relatively simple to date organic material from 1945 onwards with great precision.

Fancy ivory/silver lidded cup for sale at the Mercanteinfiera Antiques Fair in Parma, October 2016. The salesman said it was made during the early part of the 18th Century. The laminated certificate said "Fin de XIXeme Siecle (end of 19th C)" (the vendors were French). When I questioned the 18th Century dating, the salesman changed his opinion to what the certificate said. Antikmonologen dates the entire object to around the year 2010. The asking price was 15.000 Euros.
So, is this very simple way of determining the age of ivory objects being used to any extent by the Auction houses (who totally dominate the high end market of the ivory business)? Alas, the answer is "No". The rather spurious pretexts from auctioneers has been that collectors do not want drill holes in the objects they might purchase or that the AMS tests are too expensive to perform. Or that it would not be a viable alternative to date all ivory objects and that the experts in the trade can date the objects themselves, from appearance only.

Too big.
The drill hole argument is not good enough, since the sample needed is minute according to Professor Possnert. -It is very easily disguised. The argument that the experts can date the objects themselves is correct to a certain extent, but it should be noted that ivory is an organic material that is very easily patinated and the Chinese are sublime patinators (it goes without saying that objects are carved in antique styles). Also, the risk of a cataloguer dating an object as from before 1947, just to be able to sell it, is as earlier pointed out, obvious.

It all boils down to the actual cost of an AMS test. In Sweden it would be around 3000 Swedish kronor plus VAT. The cost in England would be around £500 plus VAT. However, according to Professor Possnert in the AMS laboratory in Uppsala, the testing for age of ivory objects is virtually never asked for, neither by private persons nor by organizations.

Does the above mentioned imply that all ivory items suspected of being post 1947 should be destroyed? Of course not. But my suggestion is that all items consisting of, let us say, more than 20% ivory should be tested, when they come up for sale. Always, with no exception. This ought to put a stop to most of the selling of elephant ivory. As soon as you make exceptions to that rule, the need for some type of jury comes up and that would complicate matters unnecessarily. How very obvious pieces are to be dealt with, for instance objects with known, specific provenances, is for the international community, EU/CITES to decide. Should they be excluded from the "absolute" demand for AMS-test? I personally think so, but the survival of elephants is at risk, so maybe no exceptions to the AMS-demand should be accepted. It certainly is complicated, but needs to be addressed. Now!

Potential buyers at the Mercanteinfiera Antiques Fair in Parma, October 2016, admiring one -of a pair- of Ivory vases. They were dated as "late 19th Century". Antikmonologen begs to differ and consider them to be from circa 2010. Asking price 20.000 Euros.

The obvious solution to the ivory crisis is to implement an obligatory AMS test for all ivory items that comes up for sale. Strong forces are at hand, and they bring modern, antique-patinated ivory carved in an antique manner on to the Antiques market. Once an ivory object is sold as "antique" or labelled as pre- 1947, it is generally accepted as "kosher" or okey for all times, by the trade. A form of laundering.

We have come so far that £300-500 should not be allowed as the cause of obliterating the elephants as a species, the largest mammal still walking on earth. Nota bene; still.



Hugh Fearnley-Whittingstall in front of piled up ivory tusks, working with the BBC1 series Saving Africa´s Elephants. Photo:BBC

----------------------------------------------------------------------------------------------

Background on the author of this article, Nicklas Cederqvist:
Art Historian, Antiques and Art dealer, Writer of the biggest blog post in Sweden on the Antiques trade; Antikmonologen.blogpost.se. Educated at the University of Stockholm and Sotheby´s Institute, London.

Links:
http://antikmonologen.blogspot.se/2013/08/uppsala-onlinekvalitetsauktion-avsager.html
http://antikmonologen.blogspot.se/2013/09/elefantdod-inte-elefantol-och-skandaler.html
http://antikmonologen.blogspot.se/2016/10/europas-storsta-antikmassa.html
https://bruun-rasmussen.dk/m/lots/DAF6CE16B4E9?src=http%3A%2F%2Fwww.bruun-rasmussen.dk%2Fsearch.do%3Fpg%3D1%26q%3Delfenben%26iid%3D300592136%26mode%3Ddetail